Historien bakom aloe vera: massajkvinnorna som stärker flickor

Under tuffa förhållanden i Kenya står massajkvinnorna upp sig själva genom att odla aloe vera och förkasta bakåtsträvande traditioner. Katie Dancey-Down från Lush Times reste till Kenya för att träffa kvinnorna och ta reda på hur deras liv förändrats.

Varning: Den här artikeln innehåller ämnen som kan uppfattas som jobbiga av läsaren.

I Twala, Laikipia förbereder 32 massajflickor sig inför en ceremoni. Hela samhället har samlats och Muratina (en typ av öl), har bryggts på aloe vera-rötter och honung åt männen. Flickorna bär svarta plagg, den typen som traditionellt används under ”skärningen”, även känt som kvinnlig könsstympning eller omskärelse. Könsstympning är olagligt i Kenya, men det förekommer ändå.

Flickorna från Twala och de närliggande områdena tar plats framför publiken, tillsammans sjunger de på deras traditionella språk, Maa. Men sången är allt annat än traditionell.

”Köp mig en penna, köp mig en bok, så att jag kan få kunskap,” sjunger de. ”Ge mig inte ett rakblad. Jag behöver inte skäras.”

Deras röster bär på en utmaning, på trots: ”Vi säger nej till skärningen!”

För flickorna i Twala innebär det här slutet på kvinnlig könsstympning. Något som de länge strävat efter.

Jämställdhet för flickorna

Rosemary Nenini är koordinator för Twala Women’s Group, och den drivande kraften bakom förändringarna som skett i samhället. Hon har ägnat sitt liv åt att bevara många aspekter av massajkulturen, som handarbeten med pärlor, kunskap om välgörande växter och deras livsstil, samtidigt som hon arbetat för att utrota vad hon ser som kulturens dåliga sidor, den kvinnliga könsstympningen, äktenskap långt ner i åldrarna och bristen på utbildning för flickor.

”Jag är ett offer för allt detta. För könsstympningen. För allt. Men jag hade åtminstone tur när jag gifte mig, mannen var bra,” berättar hon. Hennes make tillät henne att fortsätta sin utbildning, som hon sedan använt för att göra positiva förändringar.

Förr i tiden var flickorna som genomled ”skärningen” mellan 16 och 18 år gamla, men åldern sjönk till mellan 10 och 13, berättar Rosemary. De unga flickorna som genomled den lämnades med trauma. Rosemary vill än idag inte vidröra rakblad.

Rosemary tror att fattigdom var anledning till att åldern sjönk. Några av de äldre medborgarna i samhället berättade för Rosemary att ingen skulle vilja gifta sig med en flicka som inte var oskuren. Flickorna som giftes bort var allt yngre, vilket innebär att flickorna även blev omskurna när de var yngre.

”Längre bak i tiden var massajerna inte fattiga, men nu för är fattigdom ett problem. För att bli rikare, byter du din dotter mot getter, får och kor,” berättar hon.

Rosemary vill se samma värde i flickor som i pojkar. Hon anslöt sig till en kvinnogrupp för att påbörja sin resa av förändring, en grupp som så småningom slöt sig samman med fem andra för att bilda vad som idag är Twala. De började med att skapa traditionella pärlarbeten och att bygga hus.

Rosemary ville att kvinnor skulle säga nej till könsstympning, men de äldre kvinnorna i samhället vägrade. När hon frågade varför fick hon till svar att det var en övergång från barndomen till vuxenlivet.

Så Rosemary bytte taktik: ”Låt oss säga nej till könsstympning till efter gymnasiet.”

Alla höll med och år 2008 skapade Twalakvinnorna en konstitution på punkten. Men Rosemary hade en plan…

Flickorna gick till skolan, de var inte omskurna och inte gifta. Där hade de en chans att träffa andra typer av människor, införskaffa sig mer kunskap och utveckla egna identiteter. När de väl gick ur skolan, började flickorna själva att säga nej till omskärelsen.

Inom många andra grupper i området utövas fortfarande kvinnlig könsstympning, eller så är det som Rosemary misstänker. Folk kanske har slutat, men det vågar inte erkänna det öppet i rädslan om att det skulle innebära en konflikt.

Att få förändringen att hända i Twala var inte enkelt för Rosemary, speciellt inte när det kom till att övertyga männen. Hon berättar att hon hotades till livet, och nu nästan 10 år senare, är minnena fortfarande för smärtsamma för att närma sig.

När hon berättar för mig om första gången flickor öppet vägrade ”skärningen” vid en ceremoni, är jag helt mållös. Jag förväntade mig en historia om en ensam modig flicka, inte 32 stycken som tillsammans stod upp för varandra och sig själva.

Vi har precis välkomnats till Twala med en traditionell dans och jag har med egna öron hört hur kraftfulla kvinnornas röster är när de sjunger tillsammans. Den här historien bevisar hur stark en gemensam röst kan vara, och hur samhällen kan ge stöd åt varandra när det kommer till att så upp för orättvisor.

Sår ett frö för förändring med aloe

Men det fanns en annan faktor som fick förändringen att gro i Twala, något som skulle påverka de finansiella förhållandena – aloe vera.

Inom massajkulturen i Laikipian läggs ett stort lass på kvinnornas axlar. De hämtar vatten, lagar mat, tar hand om djuren och uppfostrar barnen. För det mesta gör de detta utan någon egen inkomst. Traditionellt sett är massajerna boskapsnomader, men förstörelse av marken, till följd av överbetning, har tvingat människorna att anpassa sig. I det karga landskapet som ofta drabbas av torka, kan det vara svårt att få något att växa.

Men kvinnorna i Twala hade en ide, de skulle odla Aloe Secundiflora och sälja till män som skulle kunna göra muratinaöl. Aloe vera har sina rötter i massajkulturen, tack vare dess roll i ölet, den är dessutom den perfekta växten för att klara av regionens tuffa förhållanden. Den inhemska växten har även en medicinsk användning för både människor och boskap.

”Om en kvinna kan vara med i en kvinnogrupp och tjäna lite pengar, och mannen sen kan skaffa pengar på annat håll, kommer de inte behöva sälja sina döttrar till följd av fattigdom,” säger Rosemary, som en förklaring till varför växten har varit så viktig i kampen mot jämställdhet.

Kvinnorna vände sig till massajmännen och bad om mark. Männen såg från början ner på kvinnornas idé, men gick till slut med på den och gav dem 40 hektar. På den marken skulle de ägna sig åt odlingsprincipen permalkultur för att odla aloe vera och driva andra projekt.

Kvinnorna hade snart besök från Joseph Lentunyoi, massajmannen som grundande Laikipia Permaculture Centre i närheten. Han erbjöd kvinnorna vägledningen genom att lära dem odla med hjälp av permakultur, som går ut på att arbeta med naturen för att återställa skadade ekosystem. Idéerna kom från kvinnorna, men Joseph bidrog teknisk expertis, han visade kvinnorna odlingstekniker och de bästa platserna för aloe vera.

Det dröjde inte länge innan Joseph tog med sig en representant från Lush och en relation tog form. Twalakvinnorna (och kvinnorna från närliggande samhällen) började att sälja aloe vera till Lush, samt till lokala grupper av massajkvinnor som tillverkar tvål.

”Permakultur är ett uråldrigt sätt att leva, ett sätt som vi övergav. Kanske på grund av influenser från väst, eller utbildning, eller religion,” säger Joseph.

”När vi började att lära ut permakultur till kvinnogrupperna sa folk, ’Wow! Vi brukade göra sådär, men vi slutade. Vi borde börja igen!”

Kvinnorna har blivit så framgångsrika att massajmän nu ber dem att rekrytera deras fruar till gruppen.

Massajernas kunskap och permakultur, två sidor av samma gel

Förändringarna som skett i Twala visar ett skifte i kulturen. Kvinnorna har förkastat specifika delar av massajkulturen, samtidigt som de bevarar och hyllar andra delar. Och när vissa traditioner dör ut, välkomnas nya.

”Varken de traditionella människorna eller permakulturen använder sig av kemikalier,” förklarar Priscilla, en massajkvinna som anställdes år 2014 för att dela med sig av sin kunskap på området.

Priscilla tilläts åka iväg för att studera, något som inte hör till vanligheterna, tack vare en faster som var doktor i Ryssland. Genom hela sin utbildning höll hon fast vid tanken på att återvända till sitt hem och göra det bättre.

När Priscilla först kom till Twala var marken bar och drabbad av avskogning. Nu återställs träden och fåglarna har återvänt. Man tillverkar ekologisk kompost. Det finns bikupor, örter och diken som leder bort vattnet så att vegetationen kan växa sig stark.

I början ställdes kvinnorna inför en utmaning i form av det lokala djurlivet. Först smög ett piggsvin in och åt en stor del av bladen. Nästa gång var det en hjord av elefanter som drog fram rätt igenom odlingen och förstörde över 100 plantor.

Men gruppen hittade lösningar, med hjälp av traditionell massajkunskap och lärdomar från naturen. Ett staket med ståltrådsnät höll hungriga piggsvin på avstånd och rader av bikupor gjorde att elefanterna valde en annan väg, och som en bonus fick de honung.

Tack vare arbetet hon gjort i Twala kan Priscilla nu betala för sina småbröders utbildning, samt se till att någon tar hand om hennes föräldrars boskap medan de är borta.

Goda idéer som slår rot

Twala är inte den enda gruppen av massajkvinnor som skördas frukterna av aloe vera; ytterligare tre grupper i området har nu stöd från LPC och säljer till Lush. Det nyaste tillskottet är Osuguroi (massajernas ord för aloe vera). Där har kvinnorna odlat växten i ett år.

Vi sitter på en gräskulle, Priscilla översätter medan kvinnorna berättar för mig hur aloe veran har gett dem en inkomst,och förbättrat deras levnadssituation. Nu kan kvinnorna låta sina barn gå i skolan.

Den här gruppen har precis startat och kvinnorna har stora ambitioner, men även utmaningar att överkomma. En gång om året färdas elefanterna genom landet och orsaker förstörelse av grödorna och en del släpper in sina djur för att beta på området. Precis som i Twala, måste Osuguroi arbeta tillsammans med naturen för att lösa dessa problem. Ju mer de tjänar, ju mer kan de investera i odlingen. Men mest av allt säger kvinnorna hur stolta de är över vad de åstadkommit. Människor skulle kunna ha huggit ner de här träden och förstört maken, men nu återställs den.

När jag reste till Laikipia hade jag ingen aning om den direkta och tydliga kopplingen som fanns mellan aloe vera och kvinnlig könsstympning. Men utan människor som Rosemary, som för utvecklingen framåt, skulle de här förändringarna aldrig skett, oavsett aloe veran. Rosemary vill att andra samhällen ska ta efter och det märks att hon är målmedveten om att göra den bilden till verklighet.

Se vår video En hudnära källa, där Kelly från Lush reser till Kenya för att följa aloe veran från marken till sin slutdestination i vår lotion Charity Pot.

Foton ovanifrån och ner: Priscilla Senteina i Laikipia, Kenya; Aloe secundiflora som växer i Laikipia; Priscilla som skär aloe vera i Laikipia.

Den här historien bevisar hur stark en gemensam röst kan vara, och hur samhällen kan ge stöd åt varandra när det kommer till att så upp för orättvisor.